Att växa i profetisk nåd

Det här är en artikel skriven av Steve Thompson i «The Morning Star Fellowships.» Denna artikel är genomsyrad av andlig uppenbarelse och mognad.

Medan den profetiska tjänsten fortsätter att vinna accept i församlingen, dyker nya utfordringar upp. Efter att ha upplevt åratal av förkastelse, finner många med profetisk tjänst sig nu accepterade i församlingen. Detta är nödvändigt för församlingen, så den kan få den profetiska koppling som den behöver. Men det finns stora och dolda faror för dem som har blivit uppmuntrade med att bli erkända.

Den profetiska tjänsten som helhet är ändå relativt omogen. Vi ser fortfarande genom ett för mörkt glas. För att kunna utföra Guds avsikt i vår generation, måste vi fortsätta att växa i uppenbarelse, förståelse och speciellt i tolkning av drömmar och visioner. Dessa profetiska gåvor ska komma fram i våra liv, om vi växer i ödmjukhet och är i ett beroendeförhållande till den Helige Ande. Här ligger faran.

För att mogna i ödmjukhet och vara i beroende av Gud, måste vi söka att bli godtagna av Gud, inte av människor. En av de viktigaste källorna för självtillfredsställande är för de flesta kristna att bli accepterade av människor, i stället för av Gud. För att den profetiska tjänsten skall nå fullt ut i sin kallelse i den tid som ligger precis framför oss, måste vårt fokus vara att behaga Gud, inte någon människa.

Parallella gåvor, olika hållningar

De bibliska berättelserna om Josef och Daniel kastar ljus över hur urspårning kan uppstå. Josef drevs av behovet att bli accepterad av människor. Daniel var fokuserad på himmelskt bifall. Båda nådde till slut Guds plan för sina liv, men Josefs profetiska gåva var inte tillgänglig förrän hans motiv hade förändrats.

Som ung man demonstrerade Josef en stark profetisk gåva. I tillägg till uppenbarelsedrömmar, demonstrerade han en osedvanlig gåva av profetisk administration. Då han blev sänd av sin far för att inspektera sina bröders arbete, värderade han raskt styrkan och svagheten i deras arbetspraktik. Men då Josef drevs av behov att bli accepterad, blev hans gåva ineffektiv. I stället för att bruka den profetiska gåvan till att tjäna sina bröder och sin far, så önskade han bli erkänd för den. Han var inte intresserad av att bygga upp faderns välstånd eller att hjälpa sina bröder att få framgång i sina liv. I stället för att bruka sin gåva för att tjäna andra, önskade Josef bygga upp ett anseende åt sig själv.

"Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem."(1 Mos 37:2).

Josef kunde ha utfört mycket om hans motivation hade varit annorlunda. Om han hade varit motiverad av kärlek för sina bröder eller en önskan om att tjäna sin far, kunde hans gåva kraftfullt ha tjänat dem alla. Josef kunde ha använt sin profetiska gåva till att tjäna sina bröder och sin far, om han hade varit villig att ödmjukt närma sig sina bröder, som det här:

Hallå, bröder, ni gör det mycket bra! Pappa sände över mig här för att få en god rapport om arbetet som ni gör. Han sätter stort värde på er pojkar och älskar er högt. Jag antar att ni håller på att förbereda följande (Han nämner en förändring som kunde ses, och som skulle vara till deras fördel), inte sant? Ni bröder gör ett gott jobb med att ta vara på pappas egendom. Jag vet att ni också har planer på annat arbete. (Så nämner han annan förbättring) Ni gör det bra. Jag måste tala om för pappa att ni gör ett storartat jobb, speciellt med de nya saker som ni utför nu.

Om Josef hade haft ödmjukhet i att tjäna andra och kärlek som motiverade honom till att upphöja dem i stället för sig själv, så kunde hans profetiska gåva ha varit till hjälp för dem alla. Men i stället för att ödmjukt tjäna andra med sin gåva, använde Josef den till att etablera sig själv, som en man med visdom och insikt. Hur många profetiskt begåvade människor har fallit i samma svaghet? I stället för att tjäna med sin gåva har många i stället fört en djävulsk rapport vidare för att bli erkända som människor med visdom och insikt. Innan vi har blivit förlösta från mänsklig uppskattning, kan möjligen våra profetiska gåvor bli till liten nytta för Gud eller dem som är runt omkring oss.

Egen upphöjelse ger reduktion

Josefs far hade starkt favoriserat honom, något som fick betydliga problem för hans bröder. Medan svartsjuka och missunnsamhet allaredan hade fått grogrund, delade Josef flera profetiska drömmar med dem, något som isolerade honom ytterligare från sina bröder. Själviskhet och omognad, som motiverade Josef till att framföra en djävulsk rapport till sin far, tvingade honom att också dela med sig av dessa drömmar.

Josef var så självupptagen så han trodde att hans bröder skulle bli begeistrade, när de fick höra om drömmen. Han trodde faktisk att de skulle glädja sig över profetian och om hans framgång att härska över dem. Men i stället för att få fram det bästa till bröderna och framhäva rättfärdighet, så provocerade Josefs självupptagenhet fram ilska och hat. Det är viktigt förstå att när någon är självfokuserad, så märker de vanligtvis det inte. De försöker att inte vara offensiva. De förstår helt enkelt inte hur deras hållning påverkar andra, för de tänker inte på andra, utan bara på sig själva.

Då han delade en annan dröm som profeterade stor framgång, blev till och med Josefs far förargad på honom (se 1 Mos 37:9-10). Hans bröder blev mycket provocerade av svartsjuka och missunnsamhet, och detta förvärrades av Josefs egen upphöjelse. Så de bestämde sig för att döda honom. Men i sista ögonblicket valde de att sälja honom som slav, i stället för att mörda honom. Josefs självcentrering och längtan efter att bli erkänd fick i verkligheten motsatt resultat. Även om han drevs av att bli befordrad och få erkännande, blev han förkastad av sina bröder och reducerad från att vara en favoritson till att bli en köpt slav.

Nåd meddelar sig genom tjänsten

Nu hade Josef inte något annat val än att tjäna. När han dök upp från gropen av förföljelse, så gjorde han det som slav i Potifars hus. Så till slut skedde något enastående, då han inte hade någon annan möjlighet än att tjäna andra.

"Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. HERREN var med Josef och allt lyckades för honom. Han var i sin egyptiske herres hus, och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt som han gjorde lät HERREN lyckas väl. Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus, och allt han ägde lämnade han åt Josef att sköta om." (1 Mos.39:1-4)

Josef fann, genom tjänst, det som han aldrig uppnådde genom egen upphöjelse, Guds behag och erkännande av människor. Också hedningarna, som hade köpt Josef, började känna igen Guds nåd över honom. Nu blev det så att i stället för att den egenrättfärdige försökte upphöja sig, igenkände och ärade hedningarna Gud och Josef. Det är meningen att våra gåvor och våra liv skall gagna andra, inte oss själva och att de bringar ära till Gud. Det är mycket bättre att välja ett liv i tjänst för andra, än att tvingas till det, som Josef. Jesus gav oss denna visdom, som ett fundament, om hur vi skall leva våra liv: "Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv, han skall bevara de." Luk.17:33)

Josef lärde sig några viktiga läxor i Potifars hus och han vandrade i en enastående rättfärdighet, i stark motsättning till den orättfärdiga behandling som han fick av sina bröder. Men hans kall var så högt, att han måste sättas ändå längre ned i ödmjukhet och tjänande, för att vara i stånd till att fullföra det. Genom många års tjänst i Josefs liv, blev självfokuseringen som var i hans själ bortskrapad och i stället kom ödmjukhet, kärlek och ett tjänarehjärta fram.

Daniel

I stark kontrast til historien om Josef, har vi berättelsen om Daniel. Han hade också en enastående profetisk gåva som ung man, men hade en annan motivation. Som ung hade han ett överlåtet hjärta för Gud, som ledde hans riktning i livet. Han levde i ett hedniskt hov och var skild från sin religiösa kultur och valde ett liv i överlåtelse och lydnad för Gud.
"Men för Daniel var det angeläget att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack, och han bad förste hovmarskalken att han inte skulle tvingas orena sig."(Dan 1:8)

Daniels begär, efter att behaga Gud, var inte inspirerat av en religiös ande, utan av ett överlåtet hjärta. I stället för att provocera öppet, sökte Daniel om tillåtelse att förändra kosthållet hos dem som hade auktoritet. I motsats till Josef, vars självfokus förblindat honom i hans beteende gentemot andra, förstod Daniel på grund av sin ödmjukhet, att hans överordnade uppenbarligen var i en svår situation.

"Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar och låt oss få äta grönsaker och dricka vatten. Jämför oss sedan med de unga män som har ätit av konungens mat och gör med dina tjänare efter vad du då ser." (Daniel 1:12-13)

Då de hade klarat testen, fick Daniel och hans vänner tillåtelse att fortsätta med sitt enkla kosthåll i sin förberedande period, som måste ha varat upptill en tre års tid. "Hovmästaren lät dem då också i fortsättningen slippa den mat som hade varit bestämd för dem och det vin som de skulle ha druckit, och han gav dem grönsaker i stället. Åt dessa fyra unga män gav Gud kunskap och insikt i all slags skrift och vishet, och Daniel förstod alla slags syner och drömmar. Kungen talade med dem, och det fanns ingen av dem som kunde jämföras med Daniel, Hananja, Misael och Asarja. De fick då tjänstgöra hos kungen. Han fann att de i alla frågor som krävde vishet och förstånd var tio gånger klokare än någon annan av de spåmän och besvärjare som fanns i hela riket. " Daniel 1:16-17+19-20.

Som ett resultat av att välja en slavs lott, gav Gud dessa unga män kunglig visdom. Därför att de valde att behaga Gud i stället för människor, fick de en enastående goodwill från båda håll, och som resultat blev deras hjärtan fria från behov av mänskligt bifall.

Förbluffande Nåd

För att han hade valt att behaga Gud i stället för människor, så började nåd att märkas även på andra områden i Daniels liv. Då kungen fått en dröm som bekymrat honom, och som han glömde, så fordrade han utan vidare att spåmän och rådgivare i Babylon skulle säga hans dröm och tolka den. Nebukadnessars rådgivare förklarade fyllda av fruktan att ingen kunde klara av att säga en dröm, som någon annan hade haft. Då gav kungen order om att de alla skulle dödas. (Se Daniel 2:12) Då förvaltaren för de vise männen kom för att avrätta Daniel, svarade han med visdom.

"Så gick förordningen ut om att de skulle döda de vise. De letade också efter Daniel och hans vänner för att döda dem. Daniel svarade Arjok med kloka och förståndiga ord. Arjok var överste för kungens drabanter, som hade dragit ut för att döda de vise männen i Babylon. Daniel tog till orda och frågade Arjok, kungens befälhavare: "Varför har kungen utfärdat denna stränga befallning?" Då talade Arjok om för Daniel hur det var. Daniel gick då in till kungen och bad att få tid på sig, så skulle han ge kungen uttydningen. " (Daniel 2:15-16)

I stället för att få panik hade Daniel tålamod och förhörde sig om kungens hastiga förordning. Han bad så om mer tid av kungen och lovade att uppenbara drömmen. Daniels frid mitt i problemen var ett resultat av han hade för vana att söka Guds vilja. Med att utveckla denna önskan om att behaga Gud i stället för människor, hade Daniels tro blomstrat, så att han inte kände någon press av fruktan. Frihet från själviskhet är ett nödvändigt fundament för att växa i tro. När vi betraktar oss själva, så öppnar vi våra själar för fruktan, tvivel och press. Dessa ting vill kväva, och om än inte fullständigt, ödelägga vår möjlighet att röra oss i profetiska gåvor. Om Daniel inte hade valt osjälviskhetens väg, så kunde han inte ha fungerat i gåvorna på denna höga nivå.

Befordran, Auktoritet och barmhärtighet

Då Daniel uppenbarade drömmen och dess mening, belönade kungen honom med mer framgång och auktoritet. Med att söka kungens accepterande och hans ära, blev Daniel given vad Josef begärde och sökte på ett fel sätt, framgång och ära från människor. Men Daniel fick inte dessa ting med att kompromissa i sin överlåtelse och fokusering på Herren. Då framgång och ära aldrig blev Daniels begär, var de mer redskap som kunde användas för att kunna tjäna Guds avsikter. Efter Daniels tolkning gjorde Nebukanessar ett tragiskt fel. Genom sin själviskhet använde kungen tolkningen av drömmen på ett själviskt sätt. Med att tro Daniels ord om att kungadömet var i sanning guld, gav han order om att göra en staty av guld som alla måste tillbe, annars måste de stå ansikte mot ansikte med döden. Daniels vänner blev arresterade för att de nekade att tillbe statyn.

Då blev kungen, som hade befordrat dem tillsammans med Daniel, rasande. Sadrak, Mesak och Abed-Nego blev kastade i den brinnande ugnen, men Gud beskyddade dem och befriade dem. Nebukadnessars reaktion blir förskräckelse, då en ängel uppenbarar sig och står tillsammans med Daniels tre vänner i elden. Kungen omvände sig nu och ärade Gud. Han gav en förordning om att om någon talade mot Sadrak, Mesak och Abed Negos Gud, så skulle de bli torterade, dödade och deras hus läggas i ruiner.

En ny dröm

Efter det hade kungen en ny dröm, och han kallade på Daniel för tolkning av den. Då Daniel fick höra om drömmen, satt han en stund mållös. Kungen uppmuntrade honom till att uppenbara meningen, om den var bra eller dåligt, och inte låta uttydningen göra honom rädd. Om jag hade varit Daniel skulle jag ha reagerat så här inför Nebukadnessar:
"Konung, du har inte behagat Gud. Då du hade drömmen om bilden av guld, silver, järn och lera, så talade Gud om att uppenbara tankarna i ditt hjärta. Han uppenbarade drömmen och dess tolkning till mig, så att han kunde uppenbara sig själv för dig som den högste Guden. Men du konung, har inte gett gensvar i överensstämmelse med den barmhärtighet som han har visat dig. Du har inte gett gensvar på Guds godhet, utan du har föraktat hans nåd och framkallat dom.

Då Gud förbarmat sig över dig för att tala till dig, kom stolthet till ditt hjärta och du sökte tillbedjan åt dig själv i stället för till Gud, den högste. O konung, Gud visade dig storheten i det kungadöme och den makt som han hade gett dig. Han betraktade dig som guld i samma jämförelse som de kungadömen som skall komma efter dig. Men du har inte besvarat den nåd som Gud har visat dig. Du har inte erkänt honom som konungarnas konung. Du har upphöjt dig själv och byggt en staty av guld till dig själv. Du har faktisk tagit det Guds ord som getts till dig och på det byggt tillbedjan åt dig själv. Du har missbrukat hans ord och använt det till avgudadyrkan.

I stället för att säga detta hade Daniel problem med varningen om dom, som kom till Nebukadnessar. Med kärlek och ödmjukhet förde han fram tolkningen och gav också kungen visdom för att undgå eller dämpa rädslan för profetisk dom. Otroligt nog tjänade Daniel med ödmjukhet den kung, som ganska nyss hade dömt hans vänner till att avrättas, för att de ärat och tjänat Gud.

Befordran med avsikt, inte bara ett privilegium

Daniel fortsatte att bli befordrad av kungen, men gav aldrig sitt hjärta till privilegierna som följde befordran. Under nästa kung undgick Daniel kröningen, men sändes efter för att läsa och tolka ett budskap från Gud. Daniel talade då direkt och skarpt till Belsassar och proklamerade en dom över hans styre. Under nästa kung, Darejaves, blev Guds goda vilja inför Daniel ännu starkare. Darejaves hade faktisk planer på att sätta Daniel över hela kungadömet (Dan.6:3). De andra som hade stor makt, blev svartsjuka och hade planer på att döda Daniel. Men det enda de kunde anklaga honom för, var att vända hans överlåtelse till Gud mot honom. Snart blev Darejaves tvungen att proklamera en dödsdom över Daniel.

Men Daniels kärlek och ödmjukhet var så djup även då han kastades till lejonen. Kung Darejaves fastade faktiskt för Daniels befrielse. Där Josefs självupptagenhet eggat de rättfärdiga till att mörda, eggade Daniels ödmjukhet hedningarna till att göra rättfärdighet.

Daniel fortsatte att tjäna och blev till välsignelse för dem som var runt honom, och han förlorade aldrig sin lidelse för att ära Gud och tjäna andra. Han fortsatte att tjäna Gud och sitt folk. Då Daniel hade läst Jeremias profetior om Israel, och förstått att den babyloniska fångenskapen snart skulle vara över, började han be för återupprättelse av Israel.

Medan mänsklig historia ger ära till Nehemja, Esra och andra för denna återupprättelse, tror jag Daniel födde fram det genom sitt tjänarhjärta och sin förbönstjänst. Han hade länge varit fri från behov av att bli erkänd; han ville bara se att Guds plan skulle bli uppfylld. För att han inte sökte bli erkänd, kunde han hjälpa till med att föda fram Guds målsättning inte bara för sin egen generation, utan också för dem som kom efter.

Befordran är Guds avsikt

Gud har gett den profetiska tjänsten till församlingen för att hjälpa den att utrustas för sin kallelse. Han har gett oss profetiska gåvor, inte för att gömma dem, utan för att hjälpa sin församling och världen. Men så länge vi söker vår egen fördel eller erkännande, kommer det motsatta att ske. "Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd" (Luk. 14:11). "Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne" (1 Petr 5:6).

Gud önskar föra oss framåt, så att vår påverkan kan bli använd till att tjäna hans folk och hans avsikter. Men nyckeln till det är hjärtats inställning, att tjäna i ödmjukhet, inte önskan om att läggas märke till och bli erkänd. Vi måste bättra oss, den tid som vi lever i, kräver det. Vi måste utvecklas i våra profetiska gåvor, men vår motivation måste vara att tjäna i kärlek alla dem som är runt oss. Vi ska inte frestas av erkännande av människor och förspilla det höga kall vi har. Låt oss välja som Daniel gjorde, och finna samma nåd som han.

Artikeln är hämtad från The Morning Star Journal, vol. 13, No 4-2003, Den profetiske røst, Arne K.Thuv

Översatt av Sigrid Forslin