Demonen kom vid solnedgången

En verklighetsskildring från Sydafrika av missionär Folke Carlsnäs. Följande, som ligger en del år tillbaks i tiden, berättades av en missionsläkare:

"Kom med ens doktor! En toking har kommit in i sjuksalen!"

Missionsdoktorn släppte kniv och gaffel som om han träffats av en elektrisk stöt.

Hans fru följde med synbart missnöjd med hans hastiga uppbrott från den ofullbordade måltiden. Det var en av sjuksystrarna som ropade.

I hast kastade han på sig sin vita rock och grep sin svarta instrumentväska och följde med den svarta sköterskan genom gränderna till sjukhuset.

"Vad gällde det egentligen den här gången, Nombuka?", frågade doktorn under det de skyndade mot sjukhuset.

Nombuka såg dödsförskrämd ut. "Det är trolldom med i spelet doktor", framstötte hon med darrande stämma.

Missionsdoktorn skrattade inte. Han hade sett för mycket av detta under sina tio år som missionär i Afrika för att ta påståendet alltför lätt. Han visste mycket väl hur Satans makt var mycket stark över detta folk, som han kommit för att hjälpa både kroppsligt och andligt.

Nombuka, sköterskan, fortsatte med ansträngd röst: "Den här unge mannen det gäller, fördes in på sjukhuset av sin far idag och jag fick höra litet av hans historia och orsaken till att han kommit. Han har troligen blivit förtrollad. Det är tydligen som vanligt en kärlekshistoria bakom. Hans rival gick med all säkerhet till trolldoktorn och så styrde denne om att den unge som kommit till sjukhuset blev sjuk för att den förre lättare skulle vinna den flicka de båda älskade.

Hu, det var hemskt! Oväsendet i sjuksalen hördes lång väg. Det var som en hund skällde därinne. Missionären lystrade till.

"Vem släppte in hunden på salen?", frågade han.

Nombukas ögon stelnade till och blev stora så vitögat syntes väl. "Det är ingen hund, doktor, det är pojken som uppför sig så - han förvandlas till en hund varje afton vid solnedgången. Det är just trolldoktorns verk -han har satt en demon i honom som gör allt detta.

Doktorns anletsdrag styvnade till, då han kom helt nära och gick upp för trappan. Och vilken syn mötte honom då han kom in på salen. Hans patienter hade alla lämnat sina sängar och låg hopkrupna utefter väggarna och i hörnen. Alla syntes dödsförskräckta.

Mitt på golvet låg den andebesatte mannen och skällde som en bulldogg. Han kastade sig åt olika håll och högg som en hund efter benen på de skräckslagna patienterna. En manlig sjukvårdare sökte hålla mannen, men hans kraft förslog inte långt. Den som förvandlats från människa till hund synes inneha övermänsklig styrka.

"Alla tillbaks till sina sängar!" kommenderade doktorn med skarp stämma. Och nu alla ni sköterskor, jag och ni alla på en gång, låt oss gripa honom och få honom bort till hans säng." Medan de med gemensam kraft höll honom stilla, fick doktorn sin injektionsspruta färdig och gav honom en stark dos i armen. Några ögonblicks kamp, men så slappnade musklerna och den unge stackars mannen blev helt stilla.

"Hjälp mig nu få honom tillbaks till bädden!" Det gick bra och så band de honom fast i händelse att injektionen skulle släppa innan det började på nytt.

"Kom nu till mitt kontor", bad doktorn. Sjuksköterskor och sjukvårdare följde med in.

"Tala nu precis om för mig hur det hände, vem han är och varifrån han kommer." Det var samma gamla historia. Två unga krigare älskade samma flicka. En var klyftigare än den andre om man ska säga det så. Och han var rik nog att betala en trolldoktor och anlita hans tjänster. En fet get strök med, men vad gjorde det bara det blev som han önskade, att han fick sin flicka. Rivalen måste på ett effektivt sätt oskadliggöras. Och det hade skett nu.

Trolldoktorerna har många sätt att använda. Vi vita vet för litet om detta och får inte lätt inblick bakom kulisserna. I detta fall gällde det något som kallas Lycanthropy - ett slags svartkonst som består i att trolldoktorn lyckas transplantera en djurnatur till en människa.

I Mombolas fall - det var mannens namn - hade det lyckats precis till hundra procent. Det finns de som försöker att förklara detta fenomen. Men det är inte övertygande på detta sätt, då man betänker att den som drabbas intet vet om saken förrän det är ett faktum.

"Jag vill ha ett samtal med Mombola i morgon bittida", sade missionsläkaren. "Och vi måste visa honom att han behöver tro på Jesus Kristus och att han kan bli fri från allt vad demoner heter. Kom ihåg att Jesus sade till sina lärjungar: I mitt namn ska ni driva ut onda andar. Och han kan göra det i det tjugonde århundradet lika väl som i det första."

De som lyssnade höll med honom om detta. Inte hade de själva missionärens starka tro, det medgav de gärna, men de önskade tro och hjälpa den stackars mannen.

Nästa morgon låg Mombola och stirrade med slocknad och resignerad blick på doktorn, som satte sig på kanten av hans bädd.

"Tror du att Jesus, Guds Son, är starkare än den ande som fått dig i sitt starka grepp?"

En tår banade sig väg ner för kinden på den som låg där så skrämd i sin bädd och han viskade fram: "Jag är så rädd, läkare, så rädd! När solen sjunker igen i afton då kommer han - då kommer han - hunden."

Han skakade. Doktorn grep tag på mannens skuldror och såg honom rakt in i ögonen.

"Vi vill slå ring omkring dig då, sade han stilla. Vi vill med våra böner bevisa att Gud är starkare än djävulen."

Alla som stod omkring bädden, både vita och svarta, var överens. Litet innan solnedgången samlades hela sjukhusets personal runt sängen och en väldig bönekamp började. Hela atmosfären på avdelningen var spänd. Patienterna satte sig i sina sängar och med vidöppna ögon väntade de på vad som skulle ske.

"Solen håller på att gå ner nu", sade doktorn och allas ögon vändes i detta ögonblick mot fönstren på vänstersidan. Det guldglänsande klotet sjönk fort vid horisonten. Några ögonblick till och de sista snåla strålarna tog farväl. Så var den borta. Det var dödstyst. Stillheten avbröts endast av de tunga djupa andedragen från den besatte samt suckarna f rån de bedjande.

Plötsligt började Mombolas kropp att vrida sig av och an och darrningar liksom en ström gick genom kroppen. Hans spända ögon stirrade ut i det tomma intet och hans läppar rörde sig men intet ljud kom fram. Han började göra ansatser för att komma ur bädden men doktorns starka arm höll honom kvar.

"Alla beder nu!" kommenderade han. "Bed som aldrig förr! Här är en kamp på liv och död mellan Israels helige, Jesus Kristus, och andemakterna i himlarymderna. Bed!"

Svetten pärlade fram på den besattes panna, men gradvis lättade trycket och han gav upp försöket att komma upp. Spänningen i kroppen lättade, ögonen blev naturliga och läpparna slutade sina krampaktiga försök att utstöta ett läte.

Snart låg han helt stilla. Precis som om han var död. Doktorn blev nästan rädd då han såg på honom, men förvissade sig snart om att livet var kvar. Den troende skaran fortsatte att bedja och lova Herren för segern genom hans namn och blod.

Mombola öppnade sina ögon, de vandrade från den ene till den andre. Man läste förvåning och tacksamhet i dem.

"Oh, läkare", sade han om en stund. Jag är fri. Den onde anden har lämnat mig. Jag kände när han gav sig av. Din tro - din Jesus - för honom kunde han inte stanna."

Hans röst svek honom och tårarna fick fritt lopp. Det blev tacksägelse och för honom gick livets ljus upp. Jesus hade kommit för att stanna.

"Du kommer att bli frisk nu, min gosse", sade doktorn, då han grep hans hand och slöt den i sin.

Afrikas korta skymning var över och natten inne. Men morgonens hoppfulla ljus hade fått rum hos ännu en av Afrikas lidande söner. Mombola låg där i mörkret med en ny sång i sitt hjärta. Fruktans boja hade brustit, denna boja som hållit hans själ bunden så länge. Aldrig mer skulle han skrämmas av trolldoktorernas hot och hemska makt. Jesus hade satt den bundne fri.

(Från Hemmets Vän)

Tillbaks till: föregående sidan