Charles Darwin: Resa kring jorden, del II, Förlag: Natur och kultur, 491 sidor (1959).

Darwin (1809-1882) var endast 22 år då han började sin berömda världsomsegling som varade i 5 år. I denna delen av boken ger han också sociala iakttagelser om levnadsförhållanden vid den tiden men också en väldigt positiv syn på vad kristen mission har åstadkommit. Och någon evolutionsteori verkar han ännu inte ha utformat när han är ute på denna resan. Jag vill få ge några intressanta citat från boken som kan visa på vad han upplevde under den långa resan genom Chile upp till Peru, Galapagosöarna, Tahiti, Nya Zeeland, Australien, Mauritius, Brasilien och hem till England. 

18 augusti 1834 (25 år gammal) besökte han koppargruvorna i Jajuel i Chile.
Gruvfolket har ett mycket hårt arbete. Måltidsrasterna är mycket korta, och året runt pågår arbetet från daggryningen till mörkrets inbrott. De betalas med ett pund i månaden och maten. Till frukost får de sexton fikon och två små brödkakor, till middag kokta bönor och till kvällsmat rostade vetegryn. Kött får de nästan aldrig smaka, eftersom de på tolv pund om året skall hålla sig med kläder och underhålla sina familjer. Arbetarna nere i själva gruvan förtjänar 24 shillings i månaden och får dessutom en smula charqui (en form av torkat saltat kött). Men dessa arbetare kommer upp ur gruvan endast en gång var fjortonde dag eller var tredje vecka. 

13 september kommer han till fler gruvor, guldgruvor vid Yaquil.
När vi kom fram till gruvorna blev jag förvånad över hur bleka arbetarna var och frågade Nixon (en amerikan som bearbetar gruvorna) om deras levnadsförhållanden. Gruvan är bortåt 150 meter djup, och varje man uppfordrar malm till omkring nittio kilos vikt. Med denna last måste han klättra uppför stegar, som består av trädstammar med skiftesvisa inhuggningar och placerade i sicksacklinje genom schaktet. Till och med skägglösa ynglingar på 18 och 20 är klättrar med denna tunga börda från nästan samma djup. En kraftig man som inte är van vid detta arbete svettas ymnigt redan av ansträngningen att transportera upp sin egen kropp. Under detta hårda arbete lever de endast på kokta bönor och bröd. De skulle helst vilja äta enbart bröd, men arbetsgivarna, som funnit att de inte kan arbeta så hårt på sådan diet, behandlar dem som hästar och tvingar dem att äta bönor. Avlöningen är något bättre än i Jajuel. Månadslönen uppgår till 24-28 shillings i månaden. Arbetarna får lämna gruvan en gång var tredje vecka, då de bor hos sina familjer i två dagar. En av gruvans ordningsregler låter mycket sträng men torde vara förmånlig för arbetsgivarna. Det enda sättet att stjäla guld är att gömma malmstycken och sedan ta fram dem då tillfälle erbjuder sig. Då uppsyningsmännen finner ett sådant guldstycke dras dess värde av från alla arbetarnas löner. De tvingas alltså att bevaka varandra, såvida de inte kan hålla ihop mangrant. 

Hur dålig behandling gruvarbetarna än förefaller att utsättas för, så är de ändå nöjda, ty lantarbetarnas ställning är mycket sämre. Dels är deras löner lägre, dels lever de nästan uteslutande på bönor. Denna fattigdom måste huvudsakligen bero på att ett slags feodalsystem tillämpas inom jordbruket. Godsägaren ger nämligen arbetaren ett litet stycke jord, som han får bebygga och odla. I gengäld måste arbetaren (eller någon han lejer) göra dagsverken så länge han lever och utan någon ersättning. Den som inte har en vuxen arbetsför son, som med sitt arbeta kan betala arrendet, har alltså endast tillfälligtvis möjlighet att sköta sin jordlapp. Följaktligen råden bland de arbetande klasserna i allmänhet den yttersta fattigdomen. 

6 december. Darwin slår ihjäl en räv.
På aftonen var vi vid ön San Pedro, där vi fann Beagle för ankar. Då vi seglade om udden gick just två officerare i land för att ta en serie vinklar med teodoliten. På klipporna satt en räv (Canis fulvipes), tillhörande en art som påstås vara egendomlig för ön, mycket sällsynt och dittills okänd för vetenskapen. Han var så försjunken i att betrakta officerarnas förehavanden att jag lugnt kunde närma mig honom bakifrån och döda honom med ett slag i huvudet av min geologhammare. Denna räv, som var mer nyfiken eller vetenskapligt intresserad men mindre försiktig än sina medbröder, står nu uppstoppad i Zoological Society. 

23 januari, 1835. Indianerna behandlas illa av spanjorerna.
Distriktet Cucao är den enda bebodda delen av hela Chiloés västkust. Där bor trettio eller fyrtio indianfamiljer, som är spridda längs en sträcka av ungefär en mil utmed stranden. De bor mycket isolerade från den övriga delen av Chiloé, och deras handelsvara är litet olja, som de framställer av sälspäck. De är ganska väl klädda i plagg av egen tillverkning och har god tillgång till föda. De var emellertid inte nöjda med sin lott men ändå så ödmjuka att det var rent plågsamt att se det. Denna känsla beror, skulle jag tro på, på det hårda och pockande sätt som deras styresmän visar mot dem. Våra följeslagare, som var så vänliga mot oss, behandlade de stackars indianerna som om de varit slavar i stället för fria män. De begärde livsmedel och fordrade att få begagna indianernas hästar utan att någonsin nedlåta sig till att säga hur stor betalning ägarna skulle få eller ens om de skulle få någon ersättning alls. På morgonen, då vi blev ensamma med indianerna, vann vi snart deras vänskap med cigarrer och mate. En bit socker delades upp mellan alla de närvarande och avsmakades med största nyfikenhet. Indianerna slutande alla sina klagomål med att säga: ”Och det är bara för att vi är fattiga indianer och ingenting förstår. Annat var det när vi hade en kung.” 

Någon gång i oktober, fåglar som ännu inte lärt sig hur grym och farlig människan är.
Jag skall avsluta min skildring av dessa öars naturalhistoria med att lämna några exempel på hur utomordentligt orädda fåglarna här är. Denna egenskap är utmärkande för alla landfåglarna, nämligen härmfåglarna, finkarna, gärdsmygarna, flugsnapparna, duvan och vråken. Alla dessa kommer ofta så nära att man kan döda dem med ett spö eller till och med, som jag själv försökte, med mössan. Ett gevär är här nästan överflödigt. En gång slog jag ned en hök från en trädgren med bösspipan. En annan gång, då jag låg på marken, satte sig en härmfågel på en skål med vatten som jag höll i handen och började dricka. Den lät mig till och med lyfta upp skålen utan flyga sin väg. Jag försökte ofta och var nära att lyckas att fånga dessa fåglar genom att gripa tag om benen. Förr i världen tycks fåglarna ha varit ännu mer orädda än nu. Cowley (1684) berättar att ”turturduvorna var så orädda att de ofta slog sig ned på våra hattar och armar, så att vi kunde fånga dem levande. De fruktade inte människan förrän några av oss sköt på dem, då blev de mer skygga.” Dampier förtäljer från samma år att en man under en morgonpromenad kunde döda sex eller sju dussin av dessa duvor. Det är ändå förvånande att de inte blivit mer skygga, eftersom ögruppen under de sista 150 åren ofta besöks av buckanjärer och valfångare och sjömännen som vandrar genom skogarna för att söka efter sköldpaddor alltid finner ett grymt nöje i att slå ihjäl småfåglar. 

18 november. Darwin möter kristna tahitier.
Innan vi gick till vila föll den äldre av de båda tahitierna på knä och läste med slutna ögon en lång bön på sitt modersmål. Han bad som en kristen med tillbörlig vördnad och utan fruktan att göra sig löjlig eller avsikt att visa sig from. Då vi åt ville ingen av dem smaka föda utan att först ha läst en kort bön. De resande som tror att tahitierna endast ber när missionärens ögon är fästade på dem skulle ha tillbringat natten med oss däruppe på bergväggen. 

20 november. Darwin summerar sina iakttagelser av de evangeliska kristna.
Det första intryck man får måste alltid vara mer eller mindre färgade av de föreställningar man förut har. Mina hade jag fått från Ellis, ”Polynesian Researches” som är ett utmärkt och synnerligen intressant arbete, där allting dock ställs i så gynnsam dager som möjligt, från Beecheys resa, och från Kotzebues. Denne var en avgjord motståndare till hela missionsväsendet. Den som jämför dessa tre framställningar får, skulle jag tro, en tämligen riktig uppfattning om det nuvarande tillståndet på Tahiti. En av de uppgifter som jag fått från de två sistnämnda författarna var avgjort oriktig, nämligen att tahitierna hade blivit ett dystert släkte som levde i fruktan för missionärerna. Av denna senare känsla såg jag inte ett spår, såvitt man inte med fruktan menar vördnad. Missnöje är så långt ifrån en allmän känsla att det i Europa skulle vara svårt att ur en skara människor leta fram så många glada ansikten som man såg här. Man pekar vidare på förbudet mot att spela flöjt och dansa som något oriktigt och dumt och betraktar på samma sätt det presbyterianska sättet att iaktta sabbaten. På dessa punkter vill jag inte hävda någon egen uppfattning gentemot män som tillbringat lika många år här som jag dagar. På det hela taget förefaller det mig som om infödingarnas moral och religion är mycket hedrande för dem. Det finns många som med till och med större bitterhet än Kotzebue angriper missionärerna, deras system och deras resultat. De jämför emellertid inte det nuvarande tillståndet på ön med förhållandena för tjugo år sedan eller ens med förhållandena i Europa i våra dagar utan med den bibliska fullkomligheten. De väntar sig att missionärerna skall kunna åstadkomma vad apostlarna själva misslyckats med. De ger nu missionärerna skulden för vad som brister i dessa hänseenden i stället för att räkna dem till god vad de faktiskt uträttat. De glömmer eller vill åtminstone inte komma ihåg allt som numera är försvunnet, nämligen människooffren, det mäktiga hedniska prästerskapet, en lösaktighet som inte hade sin motsvarighet i någon annan del av världen, barnamorden som var en följd härav och de blodiga krigen där segrarna varken skonade kvinnor eller barn. Vidare har oärlighet, omåttlighet och sedeslöshet blivit mycket mindre vanliga genom kristendomens införande. Det är nedrigt otacksamhet hos en forskningsresande att glömma sådana saker, ty skulle han råka lida skeppsbrott på en okänd kust torde han innerligt önska att missionärernas läror måtte ha utbrett sig dit. 

23 december i Waimate, Nya Zeeland.
Man häpnar då man hör att här för fem år sedan inte växte annat än ormbunkar. Dessutom har alltsammans åstadkommits endast med infödd arbetskraft, som lärts upp av missionärerna. Trollspöet var alltså missionärernas undervisning. Alltsammans föreföll mig som ett underverk. Det som mest gladde mig var dock inte att jag så livligt erinrades om England och inte heller att jag kände mig stolt över att allt detta åstadkommits av engelsmän. Snarare var det förhoppningar om en kommande utveckling som åsynen av denna bördiga lantgård väckte till liv. På egendomen sysselsattes åtskilliga unga som av missionärerna friköpts från slaveri. De var nu klädda i skjorta, rock och byxor och såg mycket respektabla ut. De tycktes dessutom vara vid gott lynne. På kvällen såg jag några som spelade cricket. Med tanke på att man förebrått missionärerna deras alltför stora stränghet gladde det mig särskilt se att en av deras egna söner spelade med. En ännu lyckligare och mer betydelsefull förändring kunde man se h os de unga kvinnor som passade upp inomhus. Deras rena, nätta och friska utseende stod i skarp motsats till vad jag sett av kvinnorna i de smutsiga hyddorna i Kororadika. Missionärernas hustrur försökte övertala dem att inte låta tatuera sig, men då en berömd operatör söderifrån anlänt förklarade de: ”Vi måste faktiskt ha några streck på läpparna, annars skrumpnar de när vi bli gamla, och då blir vi fula.” Man låter inte tatuera sig så mycket nu som förr, men eftersom tatueringen gör en synlig skillnad mellan slavar och fria kommer den sannolikt att bibehållas länge. För övrigt kan som ett bevis på vanans makt nämnas att missionärerna själva ansåg att ett slätt ansikte såg alldagligt ut och inte anstod en nyzeeländsk gentleman. 

30 december. Darwin summerar vistelsen på Nya Zeeland.
På eftermiddagen lämnade vi Öviken och satte kurs på Sydney. Jag tror att alla var glada över att få lämna Nya Zeeland, som inte är någon behaglig plats att vistas på. Infödingarna saknar den intagande enkelheten som man möts av på Tahiti och flertalet engelsmän tillhör samhällets avskum. Inte heller landet i sig är särskilt tilldragande. Den enda ljuspunkten var Waimate med dess kristna invånare. 

Avslutande kommentar av Darwin om missionsarbetet.
Då man besinnar kulturens nuvarande framsteg på södra halvklotet, kan man inte utan de största förväntningar blicka mot framtiden. Det uppsving, som följt på kristendomens införande i Söderhavet är säkerligen utan motstycke i världshistorien. Detta är så mycket mer förvånande som ännu för sextio år sedan kapten Cook, vars utmärka omdöme ingen kan sätta i fråga, inte kunde tänka sig någon utsikt till förändring av det dåvarande tillståndet. Och dock har nu dessa förändringar kommit till stånd genom brittiskt arbete.

Bertil Lundberg

www.tidenstecken.se